Mr Myers?

Precis när man trodde att det började bli bra igen.
Precis när man börjat bli positiv för att allt såg ljust ut.
Jag trodde jag kunde läka. Jag trodde såren läkte om jag skötte mig.
Så kommer de små sakerna, alla tecken som blåser upp allt och
kör ner en i botten. 

Jag pallar fan inte undra mer.
Att sitta och vara osäker på vad det är som händer.
Bara släng hit de jävla smärtstillande tabletterna (fem sådana och tre sådana)
och sprutan med morfin så jag kan få slippa skiten.
Visa mig till den jävla britsen, till rummet där man tar sig till
noll för att kunna klättra uppåt.
Isolera in mig i det där rummet
där man inte vet om man verkligen
är ok eller ej. 
Nio timmars väntan kan ge svaret. 
Man vet åtminstone vad som väntar,
istället för att oroa sig ständigt.
Blir det lättare? Knappast,
men man har iaf en aning om vad som väntar.

Jag medicinerar mig själv under tiden.
När stormen kommer så vet de vart de hittar mig.
Nere vid sjön beundrande månen instängd ifrån allt utifrån
som kan påminna mig om skiten.


Jävla söndagar.