< Till bloggens startsida

feel good chemical

Någonstans på vägen slutade väggarna målas och tillfälliga bilder projicerades istället för att
fylla tomrummet. 
Någonstans slutade jag tro på att det fanns ett mål med skapandet. 
Bilder blev viktigare än själva processen att se och ge liv åt tankar och känslor. 
Där det en gång droppade skimmrande tårar av klarhet och inspiration 
behöver det nu fyllas på regelbundet för att inte resultera i skräck pga tomhet.
Vucuity. 
Ser på mig själv sittandes i ett hörn, observerar och skrattar, definierar och dömer. 
Försöker ge liv åt ett helt nytt jag men vad som vid varje gryning verkar självklart och tydligt
känns lika onåbart och dömt att misslyckas i skymningens famn. 

Allt som finns är en bild av en väg som stiger uppåt och mynnar i en höjd bortom vilken
allt är dolt i dimma, upplyst av morgonsolen. 
Ett knippe ballonger i handen och en väska i andra. 
Vad som finns bortom kullen är en ny start, ett mysterium som 
man har väntat på hela livet. 
Ingenting som hänt spelar längre någon roll och du är fri att måla upp en helt ny bild.
En chans att göra allting rätt, att sitta på en mur under ett träd och bevittna allt underbart - 
fri från allt som någonsin hindrat dig och fått dig att känna dig låst. 


"All I need is another hit yeah one last fix to keep the blues at bay
all I need another kick just one last kiss of death and I'll be on my way"

if it asks pleasure first

While nothing else behaves like it should, 
especially myself, the answers seem as shy as the thoughts
that plague the bright mind. 
Nothing but a little shimmer of her lips. 
Nothing have taken me so high and sunk me to such lows. 
Except a little blue one. 
Crystals n' shapes - crushed and bottled up inside, 
flooding the borders and smashing against the back of 
my throat. 
A single white one, longer and longer. 
A world gone to bubbly pink and innocent white. 
A pale grey on early mornings and yet a pitch black
on the brightest days. 

Look at it smile. 
Look at it dance. 
Look at it sing it's song. 
Would you believe a stuffed wooden boy
swearing in whispers that everything he tells you
is truth? 

I've forgotten my skin and now I don't dream anymore. 

Good things happen to those who forget they're waiting

Words are mesmerizing me
written down, they used to say
where did you find yourself?
When did you stop?
come out and play





RSS 2.0